”Jag kände att det pirrade i höger arm, som sodavatten”
Neuros medlem Kjell Havring berättar om hur livet förändrades efter att han diagnostiserades med Parkinson.
”Parkinsondiagnosen fick jag år 2012. Då var jag 64 år. Men jag hade nog haft diagnosen fem-tio år innan dess. Det började med att jag kände att det pirrade i höger arm, som sodavatten som gick igenom armen. Det fortsatte att porla, ungefär som en liten bäck.
När jag fick diagnosen tog jag det ganska lugnt. Jag hade jobbat prickfritt på Arbetsförmedlingen i 30 år och visste att jag kunde fortsätta arbeta. Men när min chef fick höra att jag hade Parkinson visste hon inte vad hon skulle göra. Jag skrev ner det jag kunde fortsätta med. Och det var ganska mycket. Jag kunde svara i telefon. Jag kunde gå obehindrat till arbetsgivare på stan. Det jag däremot inte kunde göra var att stå i en kundmottagning. Det var för stressigt. Så jag fortsatte som vanligt förutom att jag slutade stå i kundmottagningen.
Långsamt att klä sig
Jag är i dag 74 år och pensionär. Min vardag påverkas på så sätt att allt går långsammare. Det går långsamt att klä på mig, äta, göra mig i ordning. Jag behöver planera min dag.
Det har varit naturligt för mig att prata öppet om min diagnos. Jag kommer från ett hem som är, inte religiöst, men hade den tonen. Min mor sa: ”Man får ta det man får. Såväl goda nyheter som negativa.” Med den tanken har jag levt.
Jag vill hjälpa andra med min berättelse. Och så vill jag stödja andra så att de ska få lättare att leva med sin diagnos. Det skulle kännas fattigt för mig om jag inte gjorde det. Därför har jag föreläst för bland annat sjuksköterskor om hur det är att leva med Parkinson. Det har varit viktiga möten eftersom jag kan förmedla detaljkunskap om hur det är att leva med Parkinson.”